t f l
_

IDOL

 

IDOL_book

 

IDOL

A correspondence, Stockholm November 1993. 45 p. Offset and photo copies. Swedish text. Paperbacked. Size 150 x 210 mm. ISBN 91-87066-10-6 (FE No. 70)

”Hösten 1991 skickar konstnärerna Leif Elggren och Thomas Liljenberg ett utställningsförslag till Björn Springfeldt på Moderna Museet, men får avslag. Elggren och Liljenberg godtar inte museets nej. De skickar mängder av brev där de vädjar, hotar och tjatar om att Springfeldt och intendenten Sören Engblom ska ändra sitt beslut. Tonen blir alltmer indignerad, och det är tydligt att brevväxlingen tagit formen av ett elakt skämt. Men först när konstnärerna yrar om att de har såväl självaste påven som Carl Hill (!), Robert Aschberg och Cindy Crawford på sin sida börjar Engblom ana att någonting är i görningen. ‘Måste vara något påven hittat på i sin ensamhet’, replikerar han hurtfriskt. Fast då är herrarna plötsligt vid sina sinnens fulla bruk igen. ‘Hur står det till intendenten?’ frågar de nyktert Engblom. ‘Skojar Ni?’ Totalt vansinnigt blir det när Liljenberg och Elggren ‘stjäl’ Springfeldt och Engbloms identitet och skickar brev på museets eget brevpapper. ‘Hela museet står till Er disposition. Välj och vraka. Välkomna!’ är deras glada budskap till sig själva. Denna fantastiskt roliga brevväxling finns nu utgiven i bokform på Firework Edition, titeln är IDOL .” (EN DAG PÅ MODERNA MUSEET; Bo Madestrand, Expressen 16.12.93)

”With their three books, IDOL, Experiment with Dreams and The Answers, Leif Elggren and Thomas Liljenberg have joined the defiant tradition of liberty that is provocative correspondence. They were probably not aware that Flann O’Brien, Groucho Marx and George Maciunas could have been their inspirations, as most ideas have a tendency to turn up by themselves.

IDOL, a collection published in 1993, opens quite conventionally with the artists sending a proposal for an exhibition to Moderna Museet in Stockholm. Their idea is to show a rigorous and personal selection of role models from modern history, complete with a long list of all those not elected – including the reasons – to their pantheon. After a first reacting mildly positively, and generating hope, the museum decides to turn the proposal down.
It seems they shouldn’t have. With the stubbornness of a couple of parrots, and staking their own pride, the artists proceed to try to make the curators reverse their decisions; the courteous tone of the first letters is gradually replaced by cocky appeals and angry disappointment as the artists realise that they are being rejected by the museum. Despite twelve letters relentlessly battering their increasingly weary arguments, the museum’s curators are not brought to reason. The exchange ends, after two years of correspondence, with the artist’s suggestion that the museum staff should kneel in order to listen, ”just like St. John”, to Gods dictation. Sören Engblom, the curator who was at the receiving end of most of their badgering, to this day feels truly depressed when he recalls their indiscriminate attack: ”A game, particularly a language game, has rules so that both parties can take part. When one party represents the rules of the game in their current form, and the other party demands changes to the rules, the usual result is confusion, embarrassment, awkwardness”. (Mats B; Unholy Correspondences, exhibition catalogue in connection with Flown over by an Old King, Färgfabriken, Stockholm 2000)

”… Ett annat exempel på hur ömtålig den gränsen kan vara (mellan etablerad ordning och vansinne) är Leif Elggrens och Thomas Liljenbergs bok IDOL från 1993, där konstnärerna gav ut en brevväxling som uppkom efter det att de fått avslag på en utställning de ville göra på Moderna museet i Stockholm. Korrespondensen, som utvecklade sig till en blandning av övermod och förnedring, uppkom för att konstnärerna helt enkelt vägrade att låta sig refuseras.
Precis som den utställning de ville göra kom brevväxlingen att handla om urvalsmekanismer och maktpositioner. Deras utställningsidé hade varit att presentera tolv ”idoler” som de hade enats om. Intill de tolv skulle de presentera en lista över alla de personer som varit på tal men aldrig blivit valda, med en motivering varför. Tydligast i denna process blev vilka högst subjektiva kriterier som präglade urvalet. Birgitta Trotsig var till exempel aktuell men uteslöts redan 1984 för att hon var för ”rundnätt”; Robert Rauschenberg var också en kandidat, men kom inte med för att han gillde att gå på cocktailpartyn. Ett, som konstnärerna själva skriver i sitt projektförslag, både förryckt och orättvist urvalssystem, som ”inte så mycket handlar om personernas kulturgärningar, utan lika gärna om utseendet”, hurdana kläder personerna hade, eller hur han eller hon bodde.
Som Elggren och Liljenberg påpekar i sitt förord till IDOL hade det tagit dem åtta år att åstadkomma denna lista, ”så självklar att vem som helst med hyfsade kunskaper i kulturhistoria hade kunnat göra den på fem minuter (!)”. I ett av Moderna museets svar framgår att de kände tveksamhet inför resultatet som ”dess pejorativt okonventionella urvalskriterier hade givit” och att det är uppenbart att de inte riktigt vill se poängen med ”den samtida doft av konsensus som svävar över listan av idoler”. Detta var förstås en av listans viktigaste aspekter, liksom det faktum att en konstnärs verk sällan är det enda som avgör i en liknande urvalsprocess. Elggren och Liljenberg pekade särskilt på att alla de utvalda inte bara liknande varandra, utan också dem själva.
Undan för undan kom de att inta rollerna av två rättshaverister som helt tappat kontrollen, och boken antar en alltmer komisk och absurd ton. Men deras brist på respekt för gränser gränsar också mot det hotfulla, och det är inte svårt att förstå museets svårigheter att veta hur de ska handskas med den ömsom raljerande och ömsom allvarliga korrespondensen, där konstnärerna till slut börjar föra museets talan och skriver under med de två intendenternas namn.

I den efterföljande boken Experiment with Dreams når rättvisepatoset närmast olympiska höjder. Boken tar vid där IDOL slutar (konstnärerna anklagar museet för att ha stulit deras idé och använt den i en annan utställning). Här får man ta del av brev som de under två års tid har skickat till kända personer världen över – påven, filmstjärnor, författare, Bill Gates, presidenter, etc. – och som de anklagar för att ha stulit koncept och drömmar från deras inre. Som de själva senare uttrycker det: ”We demand compensation for the unjust inequality that prevails in the world and because these people profit themselves on everybody’s dreams and possibilities for the future.” (Milou Allerholm; Att tänka det omöjliga, i samband med utställningen Flown Over by an Old King, Färgfabriken, 2000)