t f l
_

Cunt 69

 

C69_cover

 

 

CUNT 69, Stockholm 2007. CD. (Firework Edition Records 1063). In conjunction with the book CUNT 69 (Firework Edition 2001).

Det finns en upptäckartradition inom svenskt avantgarde. Åke Hodell ägnade sig ibland på ett uppseendeväckande vis åt Strindberg, och hans fynd är i det närmaste klassiska. Här firade dokumentären närmast ouppnådda triumfer. Andra icke att förglömma. Nu sällar sig Leif Elggren och Thomas Liljenberg till denna klarsynta och insiktsfulla skara. Förresten är insiktsfull inte rätta ordet. Eftersom slumpen är en viktig agent. Den tillfällighet som sätter ett historiskt ögonblick i våra upphovsmäns knä. På skivan redogör Elggren och Liljenberg för ett besök i Kassel 1996, då de träffade en tysk vän, som i sin tur träffat Charles Bukowski. Denne hade i sin vård den amerikanske författarens sista och ännu outgivna dikter, vilka han fått med uppmaningen: ”These are my last poems and you are the one who is going to publish them.” En uppfordrande förmaning. Och Elggren och Liljenberg tyckte uppenbarligen också det, för när de skildes från sin tyske vän tog de med sig manuskriptet. Någon gång skall vi väl kunna ge ut det, verkar de ha resonerat. Denna upplysande bakgrund till albumet ger en viss relief åt de 25 korta styckena. Ljudet är bulligt, komprimerat, liksom avstannat på vägen. Som om energin och strömmen inte räckte till för rätt hastighet. Istället uppstår ett slags akustiskt brus och mummel. I stycke efter stycke. Då äntligen en röst bryter fram lyssnar man uppmärksamt. Nu kommer det! Liksom energilöst och förstrött. Lagom sakligt för att belägga påståendena i berättelsen bakom skivan. Ekon i bakgrunden skapar en viss historisk känsla. Att vi är med om något. Och strax uppslukas den klara rösten av ekon och allehanda ljud. Liksom en tillfällig klarhet i ett dunkel, där fakta bara anas glimtvis. Elggren och Liljenberg har genomfört sin dokumentaristiska teater på ett fängslande vis. De ger inte efter för tillfälliga krav på att underhålla lyssnaren. Deras väg är rakt fram. De nöjer sig med tyngden i ljuden – och de är verkligen bitvis väldigt tunga. Hur skall man karakterisera detta album? Dramaturgi i vanlig mening saknas. Också förledande musikkänsla. Som ljudkonst är det väldigt förstrött. Nej, koncentrationen ligger på ett annat plan. Där man sedan länge avstått från att undvika, men i stället bejaka det som hamnar i hand och öra. Jag känner en leksenhet. Och en vägran som inte kan kallas annat än bejakande.Hur var det nu med Charles Bukowski? Elggren och Liljenberg har givit en god karakteristik: ”The worn out artist has radically minimized his expression, and yet retained his characteristic voice and form of address.” Jo, nog handlar det om tilltalet. Och det visar sig att Liljenbergs och Elggrens – skall vi kalla det vägran till värntjänst – ändå bevarat eller återskapat en kärna. En känsla av råhet och kortfattat tal. Nersmutsat. Men rent. Det sjunger därför ändå om denna märkliga utgåva. Men Bukowski då? Sant eller osant, låt slumpen definiera sanningen. Dessutom är titeln träffande. (Thomas Millroth; Soundofmusic.nu, 2007)

Tracklist:

1. Birds 2. Bukowski 3. Drums 4. Kort låt 5. Traumreich 6. Mellansnack 7. Röst 8. X 9. Lady Di 10. Did it taste good? 11. Beer vers 3 12. Speilt keine vers 3 13. Shine Turbin Bravo 2 14. Effective 15. 1989 vers 3 16. Alcohol and vers 4 17. Opera 18. Defilibrator vers 3 19. Opera 2 20. Slovenia vers 2 23. Cuka Cuka vers 2 24. Nose in your pants ver 2 25. Gold vers 2

Listen to soundclip:

Opera I